Still Life skapar med små visuellt berättarmässiga medel en av de där filmerna som på ett märkligt sätt äter sig in i åskådaren. Man engageras av den ensamme, pedantiske kommunalanställde Mr May vars arbete består i att försöka hitta familjemedlemmar eller vänner till människor som har dött i ensamhet. En del har till exempel legat länge i lägenheten tills det att grannar noterat dödslukten. Han går ytterst noggrant till väga och ordnar begravningar, väljer kistor, musik och så vidare utifrån den levnadshistoria han kan få fram. Oftast misslyckas han med att hitta någon som kan och vill delta i begravningen. Då står han där ensam tillsammans med prästen. Filmen kastar ett ljus över en fysisk och existentiell ensamhet som delas av många. Samtidig lyckas Pasolini förmedla både känslor och tankar kring vikten av att beakta varje individs värde när livet tar slut.