Vem är Keita mest lik, mamma Midori eller pappa Ryota? Frågan ställs i filmens öppningsscen, då familjen besöker en fin privatskola där de hoppas att sonen ska få börja. Filmtitelns påstående kompliceras när föräldrarna får veta att Keita förväxlats med en annan pojke på sjukhuset där han föddes. Parets biologiske son har växt upp i en bullrig men varm trebarnsfamilj med betydligt sämre ekonomi. Nu måste de två familjerna bestämma sig för om de vill behålla ”fel” barn eller göra ett byte.
Kore-eda lämnar ingenting åt slumpen. Bildens komposition, klippningens tempo, soundtracket där musikfria sekvenser varvas med pianomusik som pockar på publikens uppmärksamhet – allt är perfekt orkestrerat. Detta varvas med utsökt fotograferade utomhussekvenser där kameran håller sig mer distanserad. Det finns få regissörer med samma förmåga att förmedla stämning genom platser, landskap och miljöer.