Filmen handlar om när våldet slår ned i vardagen och hur vi förhåller oss till det. Huvudperson är Mija, en prudentlig dam i 60-årsåldern som tar hand om sin tonårige dotterson Jongwook. Dottern är skild och arbetar på annat håll. Kontakten mellan mormor och barnbarn är minst sagt dålig. Hon ber om ursäkt med hela kroppen inför den buttre och grymtande pojken vars enda intresse tycks vara mat. Men Mija är en fin iakttagare, framförallt av den känslomässiga likgiltigheten och hon söker sig till en poesikurs för att hitta någon sorts känslomässigt gensvar – dock utan att lyckas. Orden vill inte komma till henne hur mycket hon än studerar blommor och träd. Så drabbas hon själv – indirekt av olyckan. Poesins vackra bilder krockar med den grymma verkligheten. Som så ofta i sydkoreansk film reflekterar också Poesi över moderna tider, generationsmotsättningar, manssamhället, åldrande och förlusten av grundläggande värden.