Susan är en galleriföreståndare som lever ett tomt liv med teflonyta. Hon ser ut att vara närmare 25 än sina 40 år, hennes man är en snygg skitstövel och deras hus är perfekt LAmodernism. Men under ytan myllrar något – och för att parafrasera nyss avlidne Leonard Cohen är det kanske inte ljus som sipprar fram när fasaden spricker. Ford har skickligt iscensatt ett kontrollerat liv som präglas av både förträngd skit och längtan efter skit. ”Det känns inte som att jag har rätt att vara lycklig”, säger Susan till en väninna. Och när en ny bok av hennes ex-make Edward dimper ner med posten börjar vi förstå varför.
Nocturnal Animals, som romanen heter, utspelar sig som en parallellintrig när Susan läser den under sina sömnlösa nätter. Det går att se filmen som en amerikansk termometer. Men det är främst ett psykologiskt drama av en regissör som förenar ljuv subtilitet med knivskarp estetik.