Kring ett bord i ett församlingshem samlas två föräldrapar sex år efter en skolskjutning. Det ena, Jay och Gail, är föräldrar till ett av offren. Det andra, Linda och Richard, är föräldrar till gärningsmannen. Det blir ett sinnrikt psykologiskt kammarspel, där lyssnandet och reaktionerna är lika viktiga som det som verkligen uttalas.
Samtalet trevar sig fram mot smärtpunkten, med utbrott av tårar och ilska, mellan anklagelser, självanklagelser och rättfärdiganden. Förklaringarna är många, och det enda som kvarstår med största tydlighet är den ohyggliga ensamheten efter att ha förlorat ett barn. Och vissheten om att inga barn föds onda.