Fastighetsskötaren Lee knegar på i en trist vinterskrudad förort till Boston. På kvällarna sitter han ensam vid en bardisk och dricker tills han är mogen att mucka gräl. En dag får han ett telefonsamtal som innebär att han blir tvungen att hantera allt det som han ansträngt sig för att tränga undan. Trots att det här är en i grunden väldigt sorglig historia så är den också full av humor och sarkasm.
Det finns något meningsbärande med varje dialog och replik, både i skildringen av nutid och i flashbackscenerna som ger oss bakgrunden till att Lee lever det icke-liv han gör. Det allra bästa är att man inte har en aning om vart filmen ska ta vägen, inte ens på slutet. Och den känslan är magisk.