Filmen kräver full koncentration, och inledningsvis ett visst mått av tålamod, från publikens sida när Trier växlar mellan nutid och minnesfragment. Han lägger in inre monologer och drömsekvenser. Filmen innehåller också ruggigt snygga slow motion-filmade scener. När filmen drar igång har dramats egentliga huvudperson Isabelle Reed varit död i tre år och den lycklige nyblivne pappan Jonah skall, för första gången på väldigt länge, åka och hälsa på sin far Gene och lillebror Conrad. Trier är i första hand intresserad av karaktärsstudier. Conrad har utvecklats till en enstöring och storkonsument av våldsamma tv-spel och Gene är en såpaskådis som lagt sin måttligt framgångsrika karriär på hyllan. Det vilar något av en domedagskänsla över filmen. Regissören har alla möjligheter i världen att låta filmen sluta i total katastrof, men han har också möjligheten att vara försiktigt optimistisk. Detta är hursomhelst ingen film som man skakar av sig i brådrasket.