Ett vanligt medelklasshem i Damaskus. Inget vatten, ingen elektricitet och två kraftiga plankor som reglar dörren från insidan. I denna lägenhet försöker Oum Yazan upprätthålla ett slags vardag. Trots daglig skottlossning och bombanfall som får rutorna att skallra ser hon till att rutinerna efterlevs, allt för att hålla den nedbrytande sysslolösheten stången.
I sin isolation utsätts de som bor där dagligen för svåra moraliska prövningar. Filmen är uppbyggd som ett slutet kammarspel. Hur skulle det kunna vara något annat? Bara att ta sig ut på gården efter vatten är förknippat med livsfara. Snart blir det dock tydligt att också tryggheten i den klaustrofobiska lägenheten är en illusion. Tragiska nyhetsbilder och drabbande dokumentärer i all ära, men det är först när vi ser en film som denna, en verklighetsnära fiktion, vi förhoppningsvis kan förstå vad folk som är instängda i krigszoner går igenom.