Kaurismäki är känd för att ha en unik och egen stil som ofta förmedlar ett finskt vemod. I Höstlöv som faller följer vi två ensamma människor som möts och försiktigt öppnar sig för möjligheten att trots allt hitta någon de kan älska.

Berättelsen är både tragisk och romantisk, med små ljusstänk som tar sig igenom mörkret. Huvudpersonerna gör imponerande rolltolkningar, dialogerna är underbart ordfattiga, karga och väldigt rakt på sak. Filmen är rolig och varm, mänsklig och överraskande, trots den grå tristessen.