Filmen består av sammansatta fragment från en fransk, välsituerad byggherrefamilj, delvis centrerade kring en ung flicka, som flyttar in i deras palats efter att hennes mamma har dött. Det händer förstås förfärliga saker. Haneke håller alltså som vanligt rakbladet på halspuls-ådern. Bara med ovanligt lätt hand.
Hela arrangemanget är lättsamt. Ett gäng skådespelare som han arbetat med i många filmer förut utför en serie korta, extremt koncentrerade, ibland nästan händelselösa, ibland starkt dramatiska, scener som ändå fångar in allt som rör sig mellan och inom karaktärerna och samhället. Det är kanske inte Hanekes mest koncentrerade film – om än mer koncentrerad än det mesta man kan se – men definitivt en av de modernaste.