Filmen är visserligen nästan tio år gammal men den har inte åldrats på något sätt. Dramat utspelas i en miljö där tiden mer eller mindre står still, i ett mennonitiskt samfund i norra Mexiko. Dessutom är upplägget i sig så enastående originellt – en kärlekshistoria fylld av plattysktalande i cowboyhattar med ett hänförande mexikanskt slättlandskap som fond. Att många av de medverkande är mennonitiska amatörer med en lite kantig spelstil bidrar bara till filmens särpräglade stämning. Filmen har en stillsam, närmast meditativ stil där de långa tagningarna dryper av tystnad och stämningar. Samtidigt är det mycket smärta – eller instängd smärta – i den kärlekstriangel som handlingen kretsar kring. Filmen har flera paralleller och det går att se den genom både religiösa och världsliga glasögon, beroende på läggning. Det finns en ton av saga med den tidlösa miljön, arketypiska karaktärer och det naturlyriska anslaget i bildspråket.