Iraniern Asghar Farhadi är tillbaka med ännu ett fascinerande relationsdrama, där inte minst förhållanden mellan förälder och barn ställs på sin spets i samband med en skilsmässa och en planerad ny familjebildning. Här finns inte tillstymmelse till klichéer eller schabloner.
Filmen är en djupstudie i hur bristande tillit mellan människor leder till halvsanningar, förorsakar missförstånd, skadar och smärtar – men filmen visar också på den möjliga förlåtelsen. Farhadi diskuterar ur ett par olika infallsvinklar hur människor ofta sitter fast i sina egna, gamla historier även om längtan efter något nytt finns. Största delen av handlingen tilldrar sig i det renoveringsmässiga huset, som också det blir en sinnebild för behovet av att lappa och laga de mer djupgående emotionella såren hos dess invånare.