Det är inte första gången som en filmregissör återvänt till sin uppväxt. Kenneth Branagh fokuserar inte kring våldets tragedi eller mening, utan på en ung pojke och hans alldeles specifika erfarenheter. Vi ser de allt våldsammare konfrontationerna mellan de protestantiska unionisterna och de katolska republikanerna genom barnets ögon.

Regissören har valt svartvitt till berättelsen, bara med korta färginslag. Allt förmedlas genom unge Buddys lyssnande, levande ansikte och hans oskuldsfulla bekymrade samtal i synnerhet med sin farfar. Familj och fantasiflykt är hans beskyddare mot de allt mer obegripliga motsättningarna.