En svalkande vattenvolym framför en låg byggnad med stora, speglande glasdörrar. På stenläggningen en ensam kanvasstol, i bakgrunden två slanka palmer mot den molnfria himlen. Och så trampolinen som skjuter ut ur bildens ena hörn, samt det plask som har givit David Hockneys berömda målning dess namn: ”A Bigger Splash”.
Filmen fångar såväl Hockneys coola njutningslystnad, nu med en extra europeisk twist, som det underliggande stråket av oro och disharmoni. Den sextiotalistiska hedonismen sticker upp sitt härjade ansikte och drar med sig sorg och olycka. Den ärrade rockstjärnan Marianne har dragit sig undan med sin ömsinte älskare Paul till den chica ön Pantelleria, där Giorgio Armani numera måste samsas med vinddrivna migranter. Och in i deras paradistillvaro i villan med pool uppe på höjden nästlar sig en livsfarlig orm i form av Mariannes gamla ex Harry som därtill har en brådmogen dotter i släptåg. Harry är en maniskt manipulerande monsternarcissist i denna mångbottnade melodram där både genuin åtrå, känslomässig utpressning och panik inför åldrandet slår sönder det kontemplativa lugnet. Det hela utvecklas till ett självupptaget kammarspel med dunkla drifter.