Filmen är som en kulturell seriekrock där gammalt står mot nytt, tradition mot utveckling och fördom mot tolerans. Även om det inte finns någon tvekan om på vilken sida regissören står i konflikterna, skildrar han alla inblandade med respekt och överraskande stor värme.

Den 15-årige Ahmets tillvaro är knaper och kringskuren sedan mammans död. Lillebror Naim vägrar prata och pappan är en själsligt stum person som tar sin Ahmet ur skolan, för att han ska ta hand om familjens får. Filmen flörtar fritt med åskådaren men gör det med elegans och med små ljuvliga infall av tillbakalutad balkansk humor. Filmen kanske inte vill förändra världen, den ber oss bara att skita i traditionerna.