Bruket har lagts ner. När arbetsgemenskapen upplösts tvingas världen krympa till omsorger om de allra närmaste. För 17-årige Kimmie, hans arbetslösa pappa Roland, hans snart utförsäkrade mamma och två småsyskon återstår att hålla ihop familjen, försöka behålla huset och skaffa mat på bordet. All annan solidaritet är satt åt sidan.

Det är det slags socialrealism som får omisskännliga svenska konturer. Bild läggs till bild av nutidens oönskade och marginaliserade fattig-Sverige, med sitt politikerförakt, sin bildningsskepsis, sina övergivna industrier, sina nedlagda plantskolor och enklare hak långt från det piffiga storstadscentrum där levnadsvillkoren bestäms. Där människor sen länge tvingats leva med devisen ”var och en för sig och samhället emot alla”.