Många anser att Cinema Paradiso är världens bästa film och den tilldelades 1990 en Oscar för bästa utländska film samt Juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes. Filmen handlar om regissören själv, om filmen och det italienska samhällets utveckling efter andra världskriget. Den är ett postmodernt mästerverk som lekfullt flätar samman olika genrer och filmhistoriska referenser i en varm kärleksförklaring till filmkonsten.
För den unge Salvatore blir filmen ett sätt att närma sig och försöka förstå livet, men biografen är också en viktig del i de fattiga stadsbornas liv. Där får de skratta högljutt, gråta, upphetsat heja på sina hjältar och bua när de förstår att de svikits i sina förhoppningar om att kyrkans censur äntligen släppt igenom en trånande omfamning eller en passionerad kyss.