Filmen bygger på Tatiana de Rosnays roman med samma namn och berättar två historier parallellt. Den har en väl fungerande rytm och balans när den växlar mellan nutid och andra världskriget. I filmen finns flera extremt starka scener från övergreppen 1942, men här finns också ljusare partier. Sentimental blir filmen aldrig, vilket inte gör den mindre gripande och kraftfull. I slutändan handlar Sarahs nyckel om hela nationen Frankrikes skuld för övergreppen och morden på franska judar under andra världskriget – och att det är viktigt att diskutera dessa skuldfrågor i nutid.